Ordfabriken

Att se under ytan

Skriv om påsken och använd 4000 tecken. Så var uppdraget. Det räcker med bara ett, tänkte jag. Korsets tecken.

Man måste arbeta nära marken om man vill känna vittring. Det skriver Andrew Vachss i en av sina böcker om den mörke hjälten Burke. Så är det. Pärlorna finns på havets botten. Man måste lyfta på lock för att se hemligheter.

Det handlar om att se under ytan. Påsken är en chans till det, en tid att möta djupet i tillvaron. Livets insida och min egen. Men för att hitta måste vi spåra, nära marken. Där kan vi känna vittringen. Inte i vältaligheten, pompan och ståten. Korset är rotat i marken.

Men det finns mycket som skymmer sikten. Påskjublets ”Han lever!” överröstas av interna strider, tunga postludier och ord efter ord. Mest fruktar jag förenklingarna, drömmer mardrömmar om en kyrka som bara lovar lösningsmedel. Jag hoppas - och tror - på en kyrka som tar mig med ut på djupet.

Till skillnad mot julen är påsken en chans att dra ner på tempot. Att lägga undan almanackan, dra djupa andetag och beundra det så sällan sedda. Vi behöver temposänkningen, andningspausen. En vila i den tillvaro som så ofta tycks handla om att vara språng eller på G.

Vi bländas av det höga tempot. Den välfyllda almanacka imponerar, breven undertecknas med ”i all hast” eller - ännu värre - ”mvh” och chefen ger oss 30 sekunder. Det knallar och går och flyter och rullar vidare och aldrig får vi tid att göra vad vi innerst inne vill. Eller att ens ställa frågan vad meningen är.

Den stora tomheten. Så heter en roman av James Elroy som handlar om 50-talet. Jag ser 90-talet i titeln.

Härom veckan påstod en kändis i Aftonbladet att det är en synd att sitta hemma en lördagkväll. När jag läst det tog jag upp lillflickan i famnen, la undan TV-bilagan och tänkte på saker som inte förändras. Jag tror inte det är festivern som drar ut vår kändis varje lördag. Det är rädslan. För tystnaden, tankarna och den stora tomheten.

Vågar vi se vad påsken handlar om? Vågar vi se lidandet, sårandet av andra och oss själva. Skulden, den medvetna och omedvetna. Vågar vi låta fredagen bli en verkligt lång fredag, så lång som den pinades lidande och så lång som listan av mänsklighetens brott.

Eller flyr vi? Rusar på maskerad och skriker thank god it´s friday. Klär ut oss för att slippa bli avslöjade. Skruvar upp volymen för att tysta sanningen. Häller upp en grogg för att komma i form.

Hur vi än försöker kan vi inte fly. Livet hinner alltid ikapp. Förr eller senare drabbar oss frågorna. Varför? Vem är jag? Vad är meningen? Vad blev det av allt?

Varför vänta? I allt annat tar vi för oss - dörrar öppnas, debuter sker och kickar erövras. Men dörren till det innersta värjer vi oss för. Det obekanta rummet skrämmer.

Påskens budskap kan driva rädslan på flykt. När förlåten i templet rämnade, föll också den mur som markerade avståndet mellan människan och hennes skapare. Den gudomliga Närvaron är inte bunden av tempel eller kyrka. Inget rum, och ingen känsla eller undran, är längre obekant. Allt är genomlyst och genomlevt.

Påsken är som en vandring genom livet; från det löftesrika intåget, glädjen och gemenskapen till sveket, lidandet, döden och triumfen. Vi påminns om den som gått före. En vän som röjt en stig. Och när marken börjar gunga är det viktigt var vi har fotfästet.

Vår tid är en del av evigheten, bokstäverna mellan grekiskans A och O. När vi väl stannar upp tror jag vi kan börja ana något annat. Detta andra - eller denna Andre - som väntar på att upptäckas. Däri ryms den dimension i tillvaron som flyter likt en ström genom alla generationer. En ström av frågor, känslor, längtan och behov. Det genuint mänskliga. Det som förenar oss oavsett ålder, bakgrund, hudfärg och status.

Det är här som mötet kan ske. Mötet med andra, mig själv och mer därtill. Då, när vi viskar gåtor till varandra, kan vi skymta några svar.

Påsken bär på en hemlighet. Den är dold under skövlade skogar och blommande ängar. Vi kan bara ana den. I barnen som lever på ett sopberg, i den gamla som sitter på en parkbänk. Den bärs av kampen för liv. Hemligheten ligger i det brutna och längtan efter helhet. I mötet. I brödet och vinet.

Påsken handlar om det namn som säger allt. I flera tusen år har det burits vidare, från generation till generation. Och en fråga har alltid följt i dess spår: vem är han? Förlorare eller segrare? Fånge eller befriare? Död eller levande? Allt eller inget?

Vi läser vännernas berättelse och skapar oss en egen bild. Vi hör om tre dagar som förändrade allt, och möter människor med blickar fyllda av hopp.

Som en inre puls i skapelsen förs namnet framåt i tiden:
Immanuel.

/Gunnar Sjöberg

Publicerad i Norrbottens Kuriren mars 1996


Publicerad den 25 mars 1996 under Artiklar.